Eftersom Folk Festivalen på Hesselby Slott utspelar sig mestadels under bar himmel i den stora parken så var jag orolig för att danskursen i polska skulle innebära dans direkt på gräset med markens naturliga ojämnheter och att jag skulle riskera att vricka foten. Hur kunde jag underskatta mitt moderna Sverige? Det doftar skog inne i danssalen med nylagt trägolv med lena brädor, de vita väggarna prydda med gröna buskar ger associationer till folkets park. Danslärarinnan Julia Persson påminner mig om John Bauers prinsessa Tuvstarr. Det långa blonda håret kammat i mittbena faller nytvättat, som en okonstlad ram runt det vackra ansiktet.

Svenska danskursgolv befolkas mest av kvinnor här i landet. Annat är det på denna kurs i polska. Yippie! Hurra! Här finns det gott om kavaljerer att dansa med, jublar den genusomedvetna delen av mig.
Så fel jag tänker. . ”Vi skippar ”kavaljeren”, vi säger föraren i stället förklarar danslärarinnan Julia. Vadå? Skippa männen när de för en gångs skull kommer till danskursen? Annars har jag ofta undrat vart männen tar vägen i Sverige medan deras kvinnor går på danskurs? Går dem (männen) in på Claes Ohlsson och köper snickargrejer? För inte stannar de väl hemma och virkar? Inte heller passar de luriga männen på att vänstra när de är ”danskursänklingar” för älskarinnorna är också på danskurserna, ju.

Föraren, inte kavaljeren är det som gäller när man i fortsättningen pratar om pardansen polska, får jag lära mig. I Argentina används begreppet ”Queertango” för den tangodans som har slängt bort de traditionella könsrollerna.
I mångfaldens Sverige kan man väl också dansa Queerpolska, eller?
Julia Tuvstarr är inte sträng men hon är pedagogiskt tydlig. Vi skall lära oss att upptäcka det egna uttrycket i samspel med musiken och att leka mellan olika sviktar och rytmer.
Men jag sviktar inte. Jag haltar. Jag vill älska polska men polska älskar inte mig. Ett gammalt, plågsamt minne från när jag gick i ”Svenska för invandrare” anfaller mig. Åh vad jag hatade att behöva ”halta” på svenska i början. Det tog många år av blod svett och tårar (jag överdriver inte) innan jag lärde mig att tala mitt andra språk, svenska, utan att halta.

Två unga musiker spelar svängande toner som eggar på fötternas fart. Några par hittar, trots att de är nybörjare, fram till polskans sensualism med kraft och passion. ”Ja polska har inte alls samma passion och sensuella kraft som flamenco och tangon” har många ärkesvenskar sagt till mig genom åren. Jag tror inte på dem. Ibland har jag sett par dansa en polska det ångade om. Eld och kraft, sensualism. Precis som Flamenco och tangon.

En trevlig ärkesvensk dam bjuder upp mig till dans. Hon har lättare för vändningarna än jag. Är det mina sydamerikanska gener som vägrar integrera sig till svensk folkdans och gör revolt? Jo jag vet att polskan ursprungligen kommer från Polen men det var ju redan på 1400-talet så den polska jag lär mig nu är helintegrerat svensk. Men hur kan det komma sig att vändningar i salsan ligger lättare för mina gener? Jag är inte karibiska, jag är en melankoliker från Rio de la Plata.
Kommer jag att ha tid och ork att investera flera år för att lära mig dansa polska utan att halta?
Kanske antar jag utmaningen men eftersom jag är hetero vill jag ha kavaljerer som för. Jag vill upptäcka polskadansens förtrollning och magi. Jag vill lära mig ”Djävulens polska”, där finns elden jag söker.

Advertisements