Jag tjuvlyssnar på festivalens gäster innan öppningskonserten börjar. ”Jag var rädd att det skulle vara för mycket knätofs men det här är något helt annat!”, säger en kvinnoröst framför mig, vi sitter på parkbänken i slottets smaragdgröna park, kantad av ekar. Parkteatern är medarrangör idag.

– Knätofsyndromet är helt borta från folkmusiken idag, mamma!, viskar sonen som också har med sig en fiol. Att tjuvlyssna är lärorikt. Man upptäcker parallellerna mellan två kulturer. Händer det inom folkmusiken i Sverige samma som det hände med tangon i Argentina? ”Det där är inte äkta tango! Så klagade de ”tangokonservativa” när den numera världsberömde Astor Piazzolla skapade en ny tangomusik. Men en yngre generation som var på väg att svika föräldrarnas tangotraditioner till förmån för anglosaxisk rock och pop upptäckte Piazzolla, älskade hans musik, återupptäckte tangomusiken och så föddes en våg av ”nytango”. Det är förståeligt att yngre generationer i Sverige med nyfikenhet och öppenhet för folkmusik men ändå med smak för den kulturella globaliseringen vill ta in andra ”exotiska” influenser i folkmusiken. Den svenska folkmusiken har rest jorden runt och nyckelharpan har haft skamlösa kärlekshistorier med både flamencosången och de västafrikanska trummorna.

Nu till invigningskonserten med Festivalbandet och gäster: Undrar hur det känns för bellmanstolkaren Pierre Ström som har ägnat sitt liv att följa Bellmans spår på jorden att nu upptäcka ett nytt bellmansspår på Hesselby Slott. ”Oj, han är rörd” viskar en damröst med mormorsklang i närheten. ”Va? Skall han gråta?, utbrister en barnröst lite för högt. Jag ser ett pekfinger lyfta sig mot läpparna, tyst unge, säger mamman. Härliga minidramer i det sittande vimlet framför Parkscenen vid slottet.

Själv blir jag rörd av skönheten i det musikaliska äktenskapet mellan en traditionell polska och blå, blå vindar och vatten. Musikanterna Esbjörn Hazelius och Tomas Ledin har lekt mixningslek och det blir vackert. Från scenen till publiken och från publiken till scenen, extas i gemenskap.

Fast allra mest jag faller jag för tonsättaren och sångerskan Sofie Livebrant. Vilken kvinna, vilken klänning, vilken karisma, vilken röst när hon sjunger ”I´ll die with a smile on my lips”. Är detta med återhållsamhet i rösten ihop med de stora känslorna ett svensk varumärke för kvinnor som sjunger? Jag minns Monica Zetterlund. Och apropå festivalbandet, lite namedropping behövs för alla i bandet är storheter som förenar tradition och förnyelse inom folkmusiken: Ale Möller, Esbjörn Hazelius, Roger Tallroth & Olle Linder. Nästa gäst är veteranen Mikael Rickfors, jag tycker att hans röst mognar som ett argentinsk vin från provinsen Mendoza, smakar bättre för varje år som går.

Den här sången komponerade jag på 1700-talet”, skämtar han och sjunger ”Köpa vingarna för pengar” ackompanjerad av en ny generation storheter inom folkmusiken, bandet Nordic. Här gäller kommunikation över åldersgränserna.

Nyckelharpisten Johan Hedin och sångaren, textpoeten Dan Hylander var också på scenen men när Dan H. framträdde ringde min syster från Buenos Aires, jag var tvungen att lämna min sittplats och ta skydd bakom en avlägsen ek. Stora tjocka argentinska släkten kräver sitt.

Invigningskonsert på Hesselby Slotts Folk Festival 2012 har varit fantastisk! Jag hittar inga eleganta återhållna ord för att beskriva min känslosamma entusiasm. Nu måste jag skynda mig till min allra första danslektion i polska,

Jag är alldeles upphetsad med tanke på att lära mig dansa den exotiska polskan. Tango och salsa har jag i blodet, inget märkvärdigt. Men polska… Det känns pirrigt. Kanske spelar de en interkulturell polska och min kropp känner igen tonerna?

Advertisements