Nu har jag varit på presslunch för Folk Festivalen på Hesselby slott och konstaterar att de överlägsna stjärnorna på tillställningen var kockkonstnären Fredrik Juhlins miniterriner. Tänk er små skivor av oskalade, närodlade, svenska sommarpotatisar med väl avvägda klickar av krämiga fyllningar med västerbotten eller kalkon (dem smälter i munnen, en kulinarisk orgasm, jag lovar).  Allt serverat på silverfat i en av slottets eleganta salar i under Bellmans stora porträtt. Här i detta romantiska slott från 1650, med dess vackra park kantad med ekar, vistades och musicerade Bellman. Vilken inspiration för kockkonstnären Juhlin, potatisen, svenska folkets vardagsmat direkt från åkern, träder in i de fina salongerna förklädd till fransk miniterrin. Alla gäster blev som galna av åtrå, åhhh, har du smakat, du måste smaka. En av de tunga namnen inom musiken erbjöd sig att framträda gratis mot att han fick receptet men som tur var ville kockkonstnären Juhlin bevara de små terrinernas hemlighet för sig själv. När allt intervjuande och all fotografering var överstökad såg jag Tomas Ledin skynda sig till det som var kvar av terrinerna med äkta åtrå i blicken. ”Jag har inte hunnit äta”, ursäktade sig skaparen av ”Blå, blå vindar och vatten”. Har man öppnat sitt hjärta på presskonferensen hinner man inte äta. Jag tror att de flesta artister alltid är lite tilltufsade efter en presskonferens. Det är inte så att man står där och säljer korvar, man säljer sitt hjärtas blod.

Så där sitter tre män i musikens tjänst med hjärtat i handen och möter journalisterna för att få förmedla en stor dröm.  Tomas Ledin som med sin poesi förklädd till popsångstexter har skrivit sig in i den svenska folksjälen. Esbjörn Hazelius den mångsidige musikern som älskar fler instrument, ena dagen virtuos irländsk violinist andra dagen nydanande svensk folksångare, publiken älskar honom alltid.  Projektledaren Esbjörn Mårtensson, han som koordinerar musikerna och artisterna  till Polar Music Price och mannen som har sagt ”synd att tangolegenden Astor Piazzolla dog så tidigt att han inte hann få  Polarpriset, han hade varit given”. Jag älskar honom för det. Den här trion förmedlar den stora drömmen, i ”slottet där musiken bor”, en årligen återkommande internationell folkmusikfestival. Artister från alla länder och alla generationer. ”Mångfald är nyckelordet” säger Ledin. Han drömmer om unga och äldre artister i gemenskap, om en svensk nyckelharpa på en flamencodans föreställning. En folkfest där hela världen möts och olika generationer umgås ”där vi alla tillsammans hissar flaggan för tolerans, mod och den levande musiken” som det står på pressreleasen. Men ack ja, det är ett chanstagande att starta upp en festival” medger Tomas Ledin.

Jag får inte glömma att säga att musikberättaren Alle Möller också har varit med om att drömma om denna folkfest som skall gå över musikaliska gränser och generationer. I det ålderssegregerande Sverige (även fortfarande etnisk segregerat?) lyckas Folkfestivalen på Hesselby Slott samla unga och äldre att musicera och roa sig ihop, nu måste regeringen ge Ledin & company ett pris för att ha verkat för ett bättre Sverige.

Nu åker jag tunnelbana till Hesselby Slott, slipper förorena luften med limousinens avgaser och lär mig dansa Polska av en ny generation som diggar och förnyar gamla folkdanser.  Interaktiv skall en modern folkfestival vara. Tango och Salsa kan jag redan.

PS: Jag berättar mer ikväll.

Ana

Advertisements