Kåge och jag har rest ett kvarts varv runt jorden och befinner oss i Bariloche,
Patagonien, Argentina. Men tänk inte på pingviner, sjölejon och valar. För att låta oss förundras av djurrikets största djur, valen, skulle vi behöva korsa den patagonska steppen på tvären för att nå kusten, nå ”Peninsula Valdes”,Valdeshalvön. Väl där skulle vi trängas med resenärer från hela världen som efter de obligatoriska tangonätterna i Buenos Aires absolut inte vill missa det spektakulära djurlivet i det argentinska Patagonien.

Vi har i stället valt vad argentinarna själva väljer; fly från betonghettan i huvudstaden Buenos Aires och resa neråt längs sydatlantkusten, korsa Pampas, mycket längre ner än tusen gröna mil, över den patagoniska stäppen och komma till Bariloche den udda lilla staden vid Andernas sluttningar. Bariloche och dess omgivningar med den skira grönskan, skogarna, de stora sjöarna.

–  Deja vu, det är som att vara i Sverige på sommaren, i juni, fast det är februari enligt kalendern!, säger Kåge.

–  Ja, om det inte vore för Anderna säger jag men föreslår att vi vänder blicken bort från bergkedjan.

Jag längtar efter att återse min barndoms förtrollade skog, samma skog som var Walt Disneys inspiration till skogen i filmen Bambi, Arrayanskogen nära Isla Victoria vid  Nahuel Huapí, växer endast här , ingen annanstans i världen. Tänka sig att Bambiskogen var från Patagonien i Argentina!”. Ett arrayanträd är egentligen en kort buske som inte nöjer sig med sin lott här på jorden utan sträcker sig mot solen och blir upp till 15 meter hög.

Vilken sympatisk tanke, att inte nöja sig med sin lott, att sträva efter mer. Men i den grekiska mytologin så bestraffades alltid dessa hjältar som ville för mycket, Gudinnan Naturen har bestraffat Arrayanträdet i Patagonien genom att ta ifrån det dess bark. Egentligen är det en missbildning som resulterar i en fantastisk honungsfärg och en mycket len stam.

– Ni får gärna smeka, bara ni gör det ömsint, notera att stammen är kall eftersom den saknar bark!, säger den doktor i botanik som är vår guide för dagen. Det känns lite läskigt, som att smeka hårlös mänsklig hud. Ändå smeker vi alla turister stammen med skräckblandad förtjusning. Snart är det dags att ta farväl av Arrayanesskogen. Vi ska istället till en otroligt vacker europeisk granskog, som kommer att slaktas brutalt.

–  ”Jo, jag vet att det gör ont att fälla friska vackra träd men de här granarna kommer från Europa och i den nya regeringens planer för skogsplantering så skall vi återta vår latinamerikanska jord och där granskogen står idag skall vi plantera autentiska argentinska trädsorter som ”coihues, ñires och radales”. ”Vad !? De här människorna är inte kloka, de går för långt med sin revisionshistoriska politik!”, mumlar en herre bakom oss och Kåge och jag blir väldigt nyfikna. Men ämnet är känsligt i Argentina. De vita herrarna med europeisk bakgrund byggde upp en nation och skaffade sig land och rikedomar genom massmord på urbefolkningen på 1800- talet. En av dessa herrar, Aaron Anchorena lär enligt somliga ha härjat på Isla Victoria, enligt andra ha startat utvecklingen av ön till det fantastiska naturreservat det är idag. Vad som är sant eller osant i frågan är dock ingenting man diskuterar under en mångfaldsbiologisk turisttur i denna undersköna natur. Men att en frisk levande granskog som ”emigrerade” från Europa och nu har fått rötter i den latinamerikanska jorden obarmhärtigt skall dödas för att ersättas med mer ”autentiska” trädsorter tycker jag känns som mord. ”De här träden är oskyldiga till indianstammarnas utrotning!” har jag lust att skrika. Men jag är rädd för den officiella guiden, må vara att hon är doktor i botanik men hon talar med den orubbliga röst som man alltid hör hos politiker som försvarar sina beslut. Som förmildrande omständighet sägs det något om att de europeiska granarnas barr ”äter upp marken” och inte tillåter andra trädsorter att sätta bo i närheten.

Nu ska snart båten, som ser ut som en svensk skärgårdsbåt, hämta oss. På vägen till hamnen passerar vi återigen Bambiskogen och med barnasinnet i behåll smeker vi arrayanträden. Men när vi lyfter blicken ser vi en glimt av granskogen som snart skall dö, och jag tror att de flesta känner en klar och tydlig vuxenfrustration.

KG och Jag saliga i Skymningen i Bariloche.


artikeln även publicerad i tidskriften Impuls .

Advertisements