stockholm folk festival 2014

Ana & Emily BarkerJag är inte som de unga makthaverskorna i bloggossfären, dessa it-girls som tjänar miljoner genom att festa hela natten och fortfarande med champagneglaset i handen kommer hem, pussar sin dator och spottar ur sig sina upplevelser. För mig är sömnen innan jag pussar datorn mycket viktigt. Därför har jag inte bloggat från den första dagen på denna härliga fest som stockholm folk festival  på Hesselby slott är. stockholm folk festival med Tomas Ledin som slottsherre tar den svenska folkmusiken till nya oanade nivåer. Det hör mina öron, jag som är vanlig publik och ingen musikrecensent. All den akustiska musik som strömmar från slottsparkens alla hörn och från Borggården, dansbanan och från de olika scenerna. Vad är det för sorts musik denna svenska folkmusik årgång 2014? Är det cross-cultural, världsmusik, fusion?  Etiketterna gör inte nutida svensk folkmusik rättvisa. Det är inte så enkelt som att urblonda spelmän med knätofsar svänger ihop med svarta Capoeiradansare med bar överkropp och alla skriker: ”Halleluja för mångfalden i Sverige!”. Det är något annat. Något bättre. Ett försök till en definition? Den nya svenska folkmusiken har omfamnat världen utan att förlora sina rötter. Den nya svenska folkmusiken är både ung och gammal, bjuder in klanger från fjärran stränder och värnar om den lilla byn vid älven. Kanske som Gävles Symfoniorkesters dirigent Karl Johan Ankarblom, från Parkscenens podium, sa till publiken som satt i gräset ”nationsbegreppet är irrelevant i den värld vi lever”. Tillsammans med 54 musiker, hela Gävle Symfoniorkester och en spelman hade han just framfört sviten Symphonic Stomp. Ett elegant gränsöverskridande verk. Klassisk musik och folkmusik på samma gång. Kanske något liknande som när Astor Piazolla skapade den nya tangon i Argentina. Jag var en bland de många i publiken som drabbades av denna symfoniska folkmusik som förenar spelmansglädje med symfoniorkesterns stramhet. Arrangemanget till Symphonic Stomp of Sweden har subtila klanger från andra musikgenrer och andra världsdelar. Bara ett litet eko, en kryddning som gav elegans. Musiken är ett universellt språk som inte låter sig stängas in av nationella gränser, ”Kalle” Ankarblom har rätt. Länge har musiker från hela världen influerat varandra. Så klart att svenska spelmän följer världstrenden. Häromdagen hörde jag på Radio Nacional de España en ung kvinna berätta att hon hade åkt till Sverige för att studera nyckelharpa, ”med dem som verkligen kan detta ovanliga instrument” sa hon. Hon var lycklig över mötet med den svenska folkmusiken. Nu spelar hon svenska toner i Toledo, i Kastilien i Don Quixotes land.

Världen är inte liten. Världen är stor och musiken ger oss broar som når överallt.  Att låta våra öron öppna sig för världen är en bra början. För vad? För det vi alla vill ha: en bättre värld. Blir jag nu för sentimental och sommarfestivalfrälst? Kanske.

I det machistiska Argentina där jag växte upp sa man ”vägen till mannens hjärta går genom magen”.  Är det den goda träkollsgrillade cajuninspirerade korven från Hans Dalakorv som serverades i Slottsparken som öppnade mitt hjärta? Dalmas, charkuterist, förälskad i de amerikanska sydstaterna och ekologi. Åh, ja, mums. Idag innan Taubespelen skall jag prova på ”viltkebab”. Vegetarianer klagar inte eftersom ”min spanska mormors mat”, alltså goda böngrytor också finns att äta. Innan vi ses i gräset, förlåt jag menar Slottsparken vill jag passa på att ”puffa” för mina expressmöten med några av festivalens stjärnor, kommer snart på denna blogg!

Advertisements

Kavaljerens död?

Eftersom Folk Festivalen på Hesselby Slott utspelar sig mestadels under bar himmel i den stora parken så var jag orolig för att danskursen i polska skulle innebära dans direkt på gräset med markens naturliga ojämnheter och att jag skulle riskera att vricka foten. Hur kunde jag underskatta mitt moderna Sverige? Det doftar skog inne i danssalen med nylagt trägolv med lena brädor, de vita väggarna prydda med gröna buskar ger associationer till folkets park. Danslärarinnan Julia Persson påminner mig om John Bauers prinsessa Tuvstarr. Det långa blonda håret kammat i mittbena faller nytvättat, som en okonstlad ram runt det vackra ansiktet.

Svenska danskursgolv befolkas mest av kvinnor här i landet. Annat är det på denna kurs i polska. Yippie! Hurra! Här finns det gott om kavaljerer att dansa med, jublar den genusomedvetna delen av mig.
Så fel jag tänker. . ”Vi skippar ”kavaljeren”, vi säger föraren i stället förklarar danslärarinnan Julia. Vadå? Skippa männen när de för en gångs skull kommer till danskursen? Annars har jag ofta undrat vart männen tar vägen i Sverige medan deras kvinnor går på danskurs? Går dem (männen) in på Claes Ohlsson och köper snickargrejer? För inte stannar de väl hemma och virkar? Inte heller passar de luriga männen på att vänstra när de är ”danskursänklingar” för älskarinnorna är också på danskurserna, ju.

Föraren, inte kavaljeren är det som gäller när man i fortsättningen pratar om pardansen polska, får jag lära mig. I Argentina används begreppet ”Queertango” för den tangodans som har slängt bort de traditionella könsrollerna.
I mångfaldens Sverige kan man väl också dansa Queerpolska, eller?
Julia Tuvstarr är inte sträng men hon är pedagogiskt tydlig. Vi skall lära oss att upptäcka det egna uttrycket i samspel med musiken och att leka mellan olika sviktar och rytmer.
Men jag sviktar inte. Jag haltar. Jag vill älska polska men polska älskar inte mig. Ett gammalt, plågsamt minne från när jag gick i ”Svenska för invandrare” anfaller mig. Åh vad jag hatade att behöva ”halta” på svenska i början. Det tog många år av blod svett och tårar (jag överdriver inte) innan jag lärde mig att tala mitt andra språk, svenska, utan att halta.

Två unga musiker spelar svängande toner som eggar på fötternas fart. Några par hittar, trots att de är nybörjare, fram till polskans sensualism med kraft och passion. ”Ja polska har inte alls samma passion och sensuella kraft som flamenco och tangon” har många ärkesvenskar sagt till mig genom åren. Jag tror inte på dem. Ibland har jag sett par dansa en polska det ångade om. Eld och kraft, sensualism. Precis som Flamenco och tangon.

En trevlig ärkesvensk dam bjuder upp mig till dans. Hon har lättare för vändningarna än jag. Är det mina sydamerikanska gener som vägrar integrera sig till svensk folkdans och gör revolt? Jo jag vet att polskan ursprungligen kommer från Polen men det var ju redan på 1400-talet så den polska jag lär mig nu är helintegrerat svensk. Men hur kan det komma sig att vändningar i salsan ligger lättare för mina gener? Jag är inte karibiska, jag är en melankoliker från Rio de la Plata.
Kommer jag att ha tid och ork att investera flera år för att lära mig dansa polska utan att halta?
Kanske antar jag utmaningen men eftersom jag är hetero vill jag ha kavaljerer som för. Jag vill upptäcka polskadansens förtrollning och magi. Jag vill lära mig ”Djävulens polska”, där finns elden jag söker.

Hesselby Slott Folk Festival 2012. Första gången och första dagen.

Jag tjuvlyssnar på festivalens gäster innan öppningskonserten börjar. ”Jag var rädd att det skulle vara för mycket knätofs men det här är något helt annat!”, säger en kvinnoröst framför mig, vi sitter på parkbänken i slottets smaragdgröna park, kantad av ekar. Parkteatern är medarrangör idag.

– Knätofsyndromet är helt borta från folkmusiken idag, mamma!, viskar sonen som också har med sig en fiol. Att tjuvlyssna är lärorikt. Man upptäcker parallellerna mellan två kulturer. Händer det inom folkmusiken i Sverige samma som det hände med tangon i Argentina? ”Det där är inte äkta tango! Så klagade de ”tangokonservativa” när den numera världsberömde Astor Piazzolla skapade en ny tangomusik. Men en yngre generation som var på väg att svika föräldrarnas tangotraditioner till förmån för anglosaxisk rock och pop upptäckte Piazzolla, älskade hans musik, återupptäckte tangomusiken och så föddes en våg av ”nytango”. Det är förståeligt att yngre generationer i Sverige med nyfikenhet och öppenhet för folkmusik men ändå med smak för den kulturella globaliseringen vill ta in andra ”exotiska” influenser i folkmusiken. Den svenska folkmusiken har rest jorden runt och nyckelharpan har haft skamlösa kärlekshistorier med både flamencosången och de västafrikanska trummorna.

Nu till invigningskonserten med Festivalbandet och gäster: Undrar hur det känns för bellmanstolkaren Pierre Ström som har ägnat sitt liv att följa Bellmans spår på jorden att nu upptäcka ett nytt bellmansspår på Hesselby Slott. ”Oj, han är rörd” viskar en damröst med mormorsklang i närheten. ”Va? Skall han gråta?, utbrister en barnröst lite för högt. Jag ser ett pekfinger lyfta sig mot läpparna, tyst unge, säger mamman. Härliga minidramer i det sittande vimlet framför Parkscenen vid slottet.

Själv blir jag rörd av skönheten i det musikaliska äktenskapet mellan en traditionell polska och blå, blå vindar och vatten. Musikanterna Esbjörn Hazelius och Tomas Ledin har lekt mixningslek och det blir vackert. Från scenen till publiken och från publiken till scenen, extas i gemenskap.

Fast allra mest jag faller jag för tonsättaren och sångerskan Sofie Livebrant. Vilken kvinna, vilken klänning, vilken karisma, vilken röst när hon sjunger ”I´ll die with a smile on my lips”. Är detta med återhållsamhet i rösten ihop med de stora känslorna ett svensk varumärke för kvinnor som sjunger? Jag minns Monica Zetterlund. Och apropå festivalbandet, lite namedropping behövs för alla i bandet är storheter som förenar tradition och förnyelse inom folkmusiken: Ale Möller, Esbjörn Hazelius, Roger Tallroth & Olle Linder. Nästa gäst är veteranen Mikael Rickfors, jag tycker att hans röst mognar som ett argentinsk vin från provinsen Mendoza, smakar bättre för varje år som går.

Den här sången komponerade jag på 1700-talet”, skämtar han och sjunger ”Köpa vingarna för pengar” ackompanjerad av en ny generation storheter inom folkmusiken, bandet Nordic. Här gäller kommunikation över åldersgränserna.

Nyckelharpisten Johan Hedin och sångaren, textpoeten Dan Hylander var också på scenen men när Dan H. framträdde ringde min syster från Buenos Aires, jag var tvungen att lämna min sittplats och ta skydd bakom en avlägsen ek. Stora tjocka argentinska släkten kräver sitt.

Invigningskonsert på Hesselby Slotts Folk Festival 2012 har varit fantastisk! Jag hittar inga eleganta återhållna ord för att beskriva min känslosamma entusiasm. Nu måste jag skynda mig till min allra första danslektion i polska,

Jag är alldeles upphetsad med tanke på att lära mig dansa den exotiska polskan. Tango och salsa har jag i blodet, inget märkvärdigt. Men polska… Det känns pirrigt. Kanske spelar de en interkulturell polska och min kropp känner igen tonerna?

Folkets knölar och musiken intar slottet!

Nu har jag varit på presslunch för Folk Festivalen på Hesselby slott och konstaterar att de överlägsna stjärnorna på tillställningen var kockkonstnären Fredrik Juhlins miniterriner. Tänk er små skivor av oskalade, närodlade, svenska sommarpotatisar med väl avvägda klickar av krämiga fyllningar med västerbotten eller kalkon (dem smälter i munnen, en kulinarisk orgasm, jag lovar).  Allt serverat på silverfat i en av slottets eleganta salar i under Bellmans stora porträtt. Här i detta romantiska slott från 1650, med dess vackra park kantad med ekar, vistades och musicerade Bellman. Vilken inspiration för kockkonstnären Juhlin, potatisen, svenska folkets vardagsmat direkt från åkern, träder in i de fina salongerna förklädd till fransk miniterrin. Alla gäster blev som galna av åtrå, åhhh, har du smakat, du måste smaka. En av de tunga namnen inom musiken erbjöd sig att framträda gratis mot att han fick receptet men som tur var ville kockkonstnären Juhlin bevara de små terrinernas hemlighet för sig själv. När allt intervjuande och all fotografering var överstökad såg jag Tomas Ledin skynda sig till det som var kvar av terrinerna med äkta åtrå i blicken. ”Jag har inte hunnit äta”, ursäktade sig skaparen av ”Blå, blå vindar och vatten”. Har man öppnat sitt hjärta på presskonferensen hinner man inte äta. Jag tror att de flesta artister alltid är lite tilltufsade efter en presskonferens. Det är inte så att man står där och säljer korvar, man säljer sitt hjärtas blod.

Så där sitter tre män i musikens tjänst med hjärtat i handen och möter journalisterna för att få förmedla en stor dröm.  Tomas Ledin som med sin poesi förklädd till popsångstexter har skrivit sig in i den svenska folksjälen. Esbjörn Hazelius den mångsidige musikern som älskar fler instrument, ena dagen virtuos irländsk violinist andra dagen nydanande svensk folksångare, publiken älskar honom alltid.  Projektledaren Esbjörn Mårtensson, han som koordinerar musikerna och artisterna  till Polar Music Price och mannen som har sagt ”synd att tangolegenden Astor Piazzolla dog så tidigt att han inte hann få  Polarpriset, han hade varit given”. Jag älskar honom för det. Den här trion förmedlar den stora drömmen, i ”slottet där musiken bor”, en årligen återkommande internationell folkmusikfestival. Artister från alla länder och alla generationer. ”Mångfald är nyckelordet” säger Ledin. Han drömmer om unga och äldre artister i gemenskap, om en svensk nyckelharpa på en flamencodans föreställning. En folkfest där hela världen möts och olika generationer umgås ”där vi alla tillsammans hissar flaggan för tolerans, mod och den levande musiken” som det står på pressreleasen. Men ack ja, det är ett chanstagande att starta upp en festival” medger Tomas Ledin.

Jag får inte glömma att säga att musikberättaren Alle Möller också har varit med om att drömma om denna folkfest som skall gå över musikaliska gränser och generationer. I det ålderssegregerande Sverige (även fortfarande etnisk segregerat?) lyckas Folkfestivalen på Hesselby Slott samla unga och äldre att musicera och roa sig ihop, nu måste regeringen ge Ledin & company ett pris för att ha verkat för ett bättre Sverige.

Nu åker jag tunnelbana till Hesselby Slott, slipper förorena luften med limousinens avgaser och lär mig dansa Polska av en ny generation som diggar och förnyar gamla folkdanser.  Interaktiv skall en modern folkfestival vara. Tango och Salsa kan jag redan.

PS: Jag berättar mer ikväll.

Ana

Bariloche, det bortglömda Patagonien.

Kåge och jag har rest ett kvarts varv runt jorden och befinner oss i Bariloche,
Patagonien, Argentina. Men tänk inte på pingviner, sjölejon och valar. För att låta oss förundras av djurrikets största djur, valen, skulle vi behöva korsa den patagonska steppen på tvären för att nå kusten, nå ”Peninsula Valdes”,Valdeshalvön. Väl där skulle vi trängas med resenärer från hela världen som efter de obligatoriska tangonätterna i Buenos Aires absolut inte vill missa det spektakulära djurlivet i det argentinska Patagonien.

Vi har i stället valt vad argentinarna själva väljer; fly från betonghettan i huvudstaden Buenos Aires och resa neråt längs sydatlantkusten, korsa Pampas, mycket längre ner än tusen gröna mil, över den patagoniska stäppen och komma till Bariloche den udda lilla staden vid Andernas sluttningar. Bariloche och dess omgivningar med den skira grönskan, skogarna, de stora sjöarna.

–  Deja vu, det är som att vara i Sverige på sommaren, i juni, fast det är februari enligt kalendern!, säger Kåge.

–  Ja, om det inte vore för Anderna säger jag men föreslår att vi vänder blicken bort från bergkedjan.

Jag längtar efter att återse min barndoms förtrollade skog, samma skog som var Walt Disneys inspiration till skogen i filmen Bambi, Arrayanskogen nära Isla Victoria vid  Nahuel Huapí, växer endast här , ingen annanstans i världen. Tänka sig att Bambiskogen var från Patagonien i Argentina!”. Ett arrayanträd är egentligen en kort buske som inte nöjer sig med sin lott här på jorden utan sträcker sig mot solen och blir upp till 15 meter hög.

Vilken sympatisk tanke, att inte nöja sig med sin lott, att sträva efter mer. Men i den grekiska mytologin så bestraffades alltid dessa hjältar som ville för mycket, Gudinnan Naturen har bestraffat Arrayanträdet i Patagonien genom att ta ifrån det dess bark. Egentligen är det en missbildning som resulterar i en fantastisk honungsfärg och en mycket len stam.

– Ni får gärna smeka, bara ni gör det ömsint, notera att stammen är kall eftersom den saknar bark!, säger den doktor i botanik som är vår guide för dagen. Det känns lite läskigt, som att smeka hårlös mänsklig hud. Ändå smeker vi alla turister stammen med skräckblandad förtjusning. Snart är det dags att ta farväl av Arrayanesskogen. Vi ska istället till en otroligt vacker europeisk granskog, som kommer att slaktas brutalt.

–  ”Jo, jag vet att det gör ont att fälla friska vackra träd men de här granarna kommer från Europa och i den nya regeringens planer för skogsplantering så skall vi återta vår latinamerikanska jord och där granskogen står idag skall vi plantera autentiska argentinska trädsorter som ”coihues, ñires och radales”. ”Vad !? De här människorna är inte kloka, de går för långt med sin revisionshistoriska politik!”, mumlar en herre bakom oss och Kåge och jag blir väldigt nyfikna. Men ämnet är känsligt i Argentina. De vita herrarna med europeisk bakgrund byggde upp en nation och skaffade sig land och rikedomar genom massmord på urbefolkningen på 1800- talet. En av dessa herrar, Aaron Anchorena lär enligt somliga ha härjat på Isla Victoria, enligt andra ha startat utvecklingen av ön till det fantastiska naturreservat det är idag. Vad som är sant eller osant i frågan är dock ingenting man diskuterar under en mångfaldsbiologisk turisttur i denna undersköna natur. Men att en frisk levande granskog som ”emigrerade” från Europa och nu har fått rötter i den latinamerikanska jorden obarmhärtigt skall dödas för att ersättas med mer ”autentiska” trädsorter tycker jag känns som mord. ”De här träden är oskyldiga till indianstammarnas utrotning!” har jag lust att skrika. Men jag är rädd för den officiella guiden, må vara att hon är doktor i botanik men hon talar med den orubbliga röst som man alltid hör hos politiker som försvarar sina beslut. Som förmildrande omständighet sägs det något om att de europeiska granarnas barr ”äter upp marken” och inte tillåter andra trädsorter att sätta bo i närheten.

Nu ska snart båten, som ser ut som en svensk skärgårdsbåt, hämta oss. På vägen till hamnen passerar vi återigen Bambiskogen och med barnasinnet i behåll smeker vi arrayanträden. Men när vi lyfter blicken ser vi en glimt av granskogen som snart skall dö, och jag tror att de flesta känner en klar och tydlig vuxenfrustration.

KG och Jag saliga i Skymningen i Bariloche.


artikeln även publicerad i tidskriften Impuls .